Skriv ut

En dag med bob hund

Ur Slagg nr 22, 1996

Det är sju år sedan den sista vinflaskan öppnades med elektrisk korkskruv härinne. Lika länge sen som börsen kraschade, plastcyklarna cyklade ut i periferin och restaurang Kvarnen bytte ägare. När någon slabbade över de gamla väggdekorationerna på bortre långsidan med målarfärg vet vi inte, men nu försöker man restaurera dem. Under tapeten en gammal tapet som bob hunds sångare Thomas Öberg sjunger. Nu låter han maten tysta munnen med en ”politiskt inkorrekt” fläskkarré med kokt potatis.

- Vow, vilken redig husmanskost, utbrister Jonas Jonasson, som sitter bredvid, och som valt ett annorlunda ”avkok” på sig själv med kaffe och rullcigaretter. Matgästerna strömmar in i lokalen, taket är högt, lika högt som väggar och golv är hårda och allt ljud försvinner någonstans. Det är omöjligt att lyssna, i alla fall omöjligt att identifiera ord ifrån någon av besökarna här. Det enda man hör är ”jaha”. Kvarnens lunchslinga maler på  - ett skratt, en kassaapparat stängs, det stumma klirret från flaskor, lättöl, det är det nästan alltid till lunch, eller mineralvatten möjligtvis, små förpackningar med smör, salladsbuffé, små tallrikar med råkost och dressing.  Två koppar kaffe bärs mot bordet, mörklila kavaj. Lunchgästerna regerar. Det är de som styr Sverige. De är med i spelet. Där Bo Södersten är mästerkock. De arbetslösa går inte ut på lunchen. I alla fall inte mellan tolv och ett. Är du med i gemet så äter du lunch här och nu. Det mumlas och det enda man hör är ”jaha”.
Om man spelar Kraftwerk och Jerry Lee Lewis samtidigt blir man bob hund. En galen svart och vit hund som heter Bob och som hela tiden snubblar och gör bort sig. Åtminstone gjorde han så i TV-serien.  Annars är bob hund ett av Sveriges mest intressanta popband just nu. Aktuella med andra fullängdsskivan ”Omslag: Martin Kann” och dessutom kommer fyralåtars-CDn ”Düsseldorf” inom kort. Två av bob hund-kollektivets medlemmar sitter här framför mig på restaurang Kvarnen onsdagen den andra oktober. För gruppen är verkligen ett kollektiv, det vill man framhålla. Att umgås tillsammans, sitta och snacka på krogen är lika viktigt som själva musiken. bob hund är inte sprunget ur en enskild individs vilja utan av ett kollektiv präglat av färgstarka individer. bob hund är till skillnad från många andra svenska band idag inget sponsrat, uniformerat hockeylag. Gruppen spretar med sina individer, något som avspeglas i musiken.
- Sverige har ju förändrats, och det har vi oxå, svarar Thomas Öberg när jag frågar honom om skillnader mellan deras nya skiva och tidigare utgåvor.

Vi fastnar i en lång och intressant diskussion om vad tiden gör med oss människor. Om vilka faktorer som påverkar och förändrar oss mest. Familjen, flickvännen som gjort slut, epidemi i Afrika, ett illamående som flyttas runt och blir till ett skoskav ena året och öroninflammation andra. V kommer fram till att man inte förändras så mycket som människa i alla fall och att det finns en klar linje i det bob hund gör men att man naturligtvis inte kan se in i framtiden och det kan ju hända att man får cancer och måste operera bort armen och hur skulle det egentligen kännas då eller så dör någon nära anhörig eller ... Vi kommer slutligen fram till att ingen av bob hund medlemmarna har vunnit på lotto. Det är helt säkert.
Sverige har som sagt förändrats. De inledande text­raderna på låten ”Sommaren rasar” lyder såhär: ”Måndag ringer, ge mig styrka att stå, valde fel till gymnasiet men det får gå. Jag kan jobba, jag kan vara arbetslös. Marknaden är snål, jag är generös”.

Arbetslösheten är här som ett sjunkande skepp som man plötsligt bara befinner sig ombord på. Man måste antingen planera mer, eller bli mer desillusionerad tror Thomas. Han berättar om när han kom till Stockholm från Helsingborg 1986 och ringde på en annons om ett restaurangjobb och fick jobbet direkt på telefon. ”Men vill du inte se mig då?” undrade Thomas. ”Näe” svarade mannen.
- Om man har ögonen öppna så kan man inte låta bli att kommentera samtiden, säger Thomas något senare.

Vi talar om Jonas Gardell som just nu är aktuell med sin föreställning ”På besök i mellanmjölkens land”. Gardell har talat mycket om hur viktigt det är att ta reda på var Sverige befinner sig just nu, för att kunna gå vidare in i nästa sekel. Han har talat om att vi flyr in i det lilla, till mikro och Ica-kundkort, bort från de stora visionerna i makro. Jonas Gardell vill också ge det svenska folket upprättelse för ekonomen Bo ”jävla” Söderstens uttalanden om människor i den offentliga sektorn som kostar staten en massa pengar. Samtidigt talar prästen Lennart Koskinen om att det är alldeles för mycket självömkan i Sverige just nu. Hur är det egentligen? Både Thomas och Jonas blir en smula förstummade inför dessa båda figurers färdigformulerade ”slogans” innan Thomas tar till orda:
- Vi åker runt i Sverige och spelar rockmusik och möter människor som förhoppningsvis är intresserade av musik. Men det är inte så ofta man får höra vad en 55-årig elektriker tycker om Sverige.
- Vad jag menar är att det är jävligt farligt att komma med någon paketlösning, säger Thomas som tycker att det bara verkar räcka att skrika högt för att få utrymme i medierna.
- Har man ingenting att säga så kan man hålla käften. Som jag nu. Obs det sista var ironi.

Jonas som spelar synt och står för de flesta av de många vackra syntmelodier som finns i bob hund-låtarna håller med om att det kanske finns fler syntslingor på nya skivan. Men något höstligt vemod tycker de inte att det finns. Vemodig kan man väl vara året om menar de. Och när spelades skivan egentligen in?
- Det var i alla fall inte höst. Eller var det det? funderar Thomas mellan tuggorna.
Det visar sig att skivan spelats in vid fem olika tillfällen. Låten Papperspåse spelades faktiskt in på hösten. För ett år sedan undrar jag?
- Nej det var den hösten som var för några månader sedan, kommenterar Thomas syrligt.

Lunchslingan maler likt ljudet från Spanarna på Hill Streets trängsel på kontoret varje måndag. Men jag är en lyssnare och jag fyller i den sista punkten själv, här på Tjärhovs­gatan 4 den andra oktober. Trevlig stämning, konstig stämning. Utanför oss sträcker sig kastanjträden mot himlen, på marken ligger fallna kastanjer och löv, i Björns trädgård här bredvid finns papperspåsar, duvor och mindre fåglar, grusgångar och gatlyktor, en rastplats, gungor, gungbräda, innebandymål, mammor och barn och på andra sidan en annan trädgård - kinesrestaurangen Ming Garden.

Thomas kommer gåendes längs trottoaren på Tjärhovsgatan, passerar Hotell Malmens bar och bistro. Fotografen Cia utbrister:
- Där är han!
Vi går ut ur kastanjträdens skugga och möter honom vid Kvarnens entré.
- Hej!
Hej, hej. Vi går in på Kvarnen. Går rakt fram in i ett hörn där Jonas sitter och röker. Thomas har en tunn välansad mustasch, båda är välkammade, ser disciplinerade ut i skjortor, gul respektive ljusbrun, med slips i brokigt mönster. Och mycket riktigt kommer Jonas något senare att förorda en dos Kraftwerk i veckan - ”det skulle alla människor må bra av”. Jonas och Thomas växlar några ord. Thomas var inte med igår när nya singeln Düsseldorf mastrades.
- Heter den ”Düsseldorf”, undrar Thomas.
- Jaså det var han ändå.
- Sånt skumt, säger Thomas något senare när det talas om att de inte fick använda det rum för mastringen som de bokat.
Thomas går för att beställa sin lunch. Jonas och jag småpratar litegrann. Om Düsseldorf, skivan alltså, och nya ”Omslag: Martin Kann”. Och om Raj Harder, Köping och deras spelning på  Raj Raj för två år sedan.
- Raj Raj, ja vi spelade samtidigt som Bazooka! minns jag. Det fanns en tältscen och en öppen scen har jag för mig. Och så satt man och käkade på någon veranda.
- Ja men det var nog backstage, fyller jag i.
- Man försöker att minnas alla ställen man varit och spelat på. Egentligen skulle man vilja ha minst två dagar på varje plats, säger Jonas.

Vi blir ense om att det i förlängningen handlar om publikkontakt, att känna till de olika platser som man besöker under turnéerna, för att lättare kunna möta publiken. På fredag möter de folket i Linköping, en stad som ännu inte hämtat sig från det dåd som för tankarna till 30-talets Tyskland där böcker också brändes liksom de hundra tusentals exemplaren nyligen i Linköpings bibliotek. ”Nya svenskar, gamla svenskar, gamla fördomar, nya fördomar, papperspåse, på mitt huvud.” Dessa rader har ännu inte brunnit upp men kanske blir de extra heta i Linköping. Orden kommer från låten ”Papperspåse”, sista spåret på senaste skivan. En sorgsen, vemodig låt som det kanske är svårt att ge någon allmän tolkning av, men den ger en stämningsskildring av Sverige idag.
- Handlar den om rasism? frågar jag.
- Vi ger dig nio punkter av tio, den sista får du fylla i själv, svarar Thomas som en äkta konstnär. Han medger dock att det är flera som tolkat låten som jag.
Vid entrén hänger den gröna och vita Bajen-flaggan, ovanför baren syns en nästan lika folkkär symbol, den söta lilla hundfiguren som röker pipa och som pryder samtliga bob hund-omslag, designad givetvis av Martin Kann, barndomsvän till både Jonas och Thomas.
- En del tror att stället heter bob hund, kommenterar Thomas leende.
Varje år i september brukar bandet uppträda på Kvarnens jubileum, och i år var det som sagt sju år sedan krogen fick sina nuvarande ägare. Under oss där vi sitter, nere i källaren, har bob hund sin replokal. Där repar även Nomads, ett band som förresten samarbetar med köpingsstationerade skivbolaget Birdnest.
- Vi skickade vår första demo till Birdnest, minns Thomas. Men vi fick inget svar. Jag vet inte vad som hände.
- Köping förresten. Kommer inte han, vad hette han, eh, Andreas Nilsson därifrån? undrar Thomas.
- Jo just det, svarar jag. Du menar Fjutten.
- Ja, en trevlig kille säger Thomas. Vi lärde känna varandra i Högdalen. Vi brukade gå ner på krogen i Högdalen där de hade en New York-tapet, minns Thomas.
- Han var väl vår förste chaufför, tillägger Jonas.
Thomas berättar att han läst några av Fjuttens kåserier i Slagg, bl a reseskildringen i Helvetesfallet där Fjutten försöker ropa ut över stupet för att kanske få något svar.

Om Slaggs inspiratörer från början var Svenska träspritsförbundet samt i viss mån Angne och Svullo så är bob hunds influenser ett otal vitt skilda namn såsom Kraftwerk, Stooges, Joy Division, Kiss, Motörhead och Fred Åkerström.
- Vi har fått lära oss att lyssna på varandras musik, berättar Jonas.
Kanske är den bästa beskrivningen att bob hund ligger i spänningsfältet mellan Kraftwerks motstånd mätt i Ohm och rock´n´rollens ”kraftfulla sång och riffglädje”. Gitarrmos, som Thomas väljer att kalla de där väldiga gitarrattackerna som kan avbryta den vackraste melodi, härstammar från punken menar han. Och det är frestande att ta ett ord som punk i sin mun när man hör låten ”Istället för musik: förvirring” där det råder fullständig anarki på alla fronter (och ändå spelas låten en hel del i P3!):
”Dansar runt ett vitt skelett. Livet känns så fritt och rätt. Bidragstagaren full och mätt. Heja Sweden vinner lätt.”
På 1980-talet fanns bara ett enda ställe att spela på i hela Stockholm. Nirvana öppnade dörrarna ut ur studion och fick folk att ta fram gitarrerna igen, menar Thomas.
bob hund var ett av de första banden som just spelade sig till framgång. Det förekom ingen marknadsföring, ingen innötning av singellåtar via radiostationer när bandet slog igenom 1993. Bandet har genom åren varit mycket sparsmakade med intervjuer. När de vann en grammis skickade de en kompis för hämta priset. bob hund menar att media bara för fram en del av sanningen, ett ”avkok” av en själv.
- Man kan sitta i två timmar och prata om bibeln och så innan man går säger man nåt om knark och då kan man ge sig på att det står på löpsedlarna sen, säger Thomas.
Den där avigheten mot allmänheten har blivit lite av popskolans abc, och vi talar lite om det. Popgruppernas egensinniga attityd har blivit så vedertagen att man nästan undrar om det inte är popartisterna själva som är hjärntvättade.
- Oasiskillarna är kaxiga och en del tycker det är häftigt, konstaterar Thomas diplomatiskt som inte vill uttala sig om andra svenska popkolleger.
- Man träffas ju på festivaler och så och det vore konstigt att uttala sig i tidningar om vad man tycker om andra grupper.
- Det vore i alla fall härligt om människor vore mer egensinniga. Det är mer intressant än egensinniga popgrupper, tycker Jonas och Thomas nickar.

På lördag ska bandet börja öva sig i TV efter spelningen på Studion i Stockholm då Bullen kommer för att göra en intervju.
- Det gäller att välja var man börjar någonstans. Jag tror det är lättare i ett barnprogram.
- Men det är lite hasardartat med TV, säger Thomas.

Och det är väldigt få människor i offentligheten som håller för all den där uppmärksamheten. Om Thomas skulle möta Hans Alfredsson så skulle han vilja berätta om allt som han betytt för honom. Och tänk om Hans Alfredsson bara skulle snäsa åt honom då. Då skulle han för alltid vara stämplad för detta snäsande fastän Alfredsson kanske bara hade en dålig dag och hade ont i magen eller var ledsen.
Som den där vemodiga, syrliga och kyliga hösten, nej inte den där hösten för ett år sedan utan den för någon timme sedan strax innan Thomas Öberg hade fått sin fläskkarré. Den som hade kunnat stämpla oss, vår pratstund för alltid. Allt för en fläskkarré. Vem vet väl inte att man blir lite sur om man inte fått mat i magen. Vi skiljs åt utanför Kvarnen, Cia knäpper sina bilder med en gammal relik till kamera. Vi går åt skilda håll, Jonas och Thomas ner i källaren kanske för att titta till den nya basförstärkaren som levererades under lunchen, och fotografen och jag mot Medborgarplatsens tunnelbana.
- Vi kanske ses då, säger Thomas när vi tar farväl och det är tydligt att vi kommit på andra sidan fläskkarrén nu.

MAGNUS GUSTAFSON (text)
CECILIA LARSSON (foto)