Skriv ut

Ä'lu frå tjööööping???

Det var vanligare förut, men folk reagerar fortfarande på min dialekt och frågar varifrån jag kommer. När sånt hände för fem år sen var det som att bli tagen på bar gärning med något mycket fult och förbjudet. Att ertappas med dom västmanländskt utdragna och gnällande vokalerna strömmande ur käften kändes som något lika bondtölpigt som att köra traktor på Hamngatan.

Att vara nyss inflyttad till Stockholm är nämligen samma sak som att ständigt kämpa för att smälta in. Men matchen är ojämn, motståndet hårt. En stockholmare känner till nödvändigheter som närmaste vägen från Gröndal till Vita Bergen, vilken buss som går till Filmhuset och var på Söder ölen och maten är billig men bra.

För en främling är det mysterier som för att lösas alltid kräver att man röjer sitt ursprung och då blir inte situationen ljusare av att man har ett ganska fruktansvärt gnekigt sätt att prata.

Det är såna insikter som får köpingsbor - jag har träffat dom och alla har av någon anledning varit tjejer - att byta dialekt innan stockholmståget passerat silon i Norsa.

Och väl på plats, förmodligen  i en skamligt liten och dyr andrahandsetta, startar den riktiga anpassningen. Språket. Gatorna. Krogarna. Biograferna. Fiken. Det korrekta beteendet. Tills man plötsligt inser att allt är bortkastat och helt onödigt för att alla andra också bär på lantisbakgrunder och har en mer eller mindre konstig dialekt bubblande i halsen.

Den "riktiga" stockholmaren är nämligen en sällsynt art. Eller rättare: Den riktige stockholmaren är ingen person man träffar om man är runt 20 år och nyfiken. För alla man stöter på är lika gamla och nyfikna och framför allt precis lika nyinflyttade som man själv. Fråga mig inte var dom infödda stockholmarna håller hus och vad dom gör, för det vet jag inte.

Nåväl. Tänk er följande:
En samling lantisar från alla möjliga svenska hörn, samtliga hippa så det gör ont och fulla av smarta åsikter och kommentarer. Alla pratar en tillkämpad stockholmska för att fullfölja den där ständiga kampen för att smälta in.

Situationen är komisk men den förekommer och jag erkänner, jag har också haft mina slängar av den där krystade stockholmskan. Lyckligt nog är jag dålig på att imitera så det höll inte så länge. Istället har tiden, sex år, slitit på sättet att prata och dom sällsynta gånger någon hör min dialekt blir jag nöjd och glad. Tänkte bara tala om det för dom som ska till Stockholm.

För dialektbyten innan silon i Norsa är rätt patetiska, inte alls nödvändiga och inget jag vill uppleva igen.

THORD ERIKSSON

Fotnot: TE som är gammal köpingsbo arbetar som frilans¬journalist i Stockholm och har tidigare bl.a arbetat på Slitz och Nöjesguiden.