Skriv ut

Mitt 80-tal

Peter Gustafsson:
Mitt 80-tal – Köpings musikliv, ur mitt perspektiv

Peter Gustafsson, före detta nöjesarrangör i Köping, skriver här en personlig krönika om musikliveti Köping åren innan Smedjan blev Smedjan med sin betydelse för stadens musik- och kulturliv.
– Kanske kan det i dag, för oss som var med, väcka en del muntra minnen och för dagens ungdomar ge en bakgrund till dagens musikliv i Köping, säger han.

Uppväxt i Kungsör kom han till Köping när det var dags att börja i gymnasiet: ”Åren på Ullviskolan i början av 80-talet var kul. ’Mica’ körde disco på IK nere vid Hyttan, och Folkets park var ett helt okej ställe där man umgicks över generationsgränserna, med dansband inne, aktuella popband ute och hångel i sexkanten. Och det gick till och med nattbuss hem.
Fast Parken handlade väl inte så mycket om musikupplevelser, utan det var mest festandet. Band som X-models (långt innan Efva blev med Eva), Europe och Jerry Williams var litet för mycket ’svensson’ för oss som ville vara svåra och gillade Cure, Joy Division/New Order, Jam och läste Schlager. Ibland lyckades det komma band i vår smak, typ Nomads och Tredje Mannen, men då var det väl inte många fler än jag och mina vänner där…

Spirande lokalt musikliv

Det kanske mest positiva musikminnet från dessa år handlar nog ändå om det spirande lokala musiklivet. Det fanns mängder av spännande Köpingsband. Punkiga Disgust och Catch 22 följdes av bland andra Message (ska), Hermes & the Popes (reggae), industrisyntiga Mossgarten och framför allt Protectors, som med sina influenser från nya spännande band som U2 och Generation X spåddes en lysande framtid i både Schlager och kvällspressen. Come Back Baby var till och med en hyfsad hit.
I Bivurparken kunde man på somrarna två dagar i veckan njuta av ovanstående och mängder av andra band, och även på Krillan-badet ordnades det lokalbandsgalor.”
Efter Ullvigymnasiet pluggade Peter Gustafsson och klasskompisen Henrik Hansson ett år i Helsingborg. Därefter väntade lumpen i Södertälje med fri tillgång till mörkrum för fotointresserade Peter och fria resor till Kolingsborg (vid Slussen), där alla spännande svenska och engelska band spelade.
”Hösten 1984 var både jag och Henrik tillbaka i Köping och jobbade som byggnadsingenjörer. Jag ägnade fritiden åt att fotografera, bland annat lokala band, och Henrik experimenterade med sina syntar. Vi var också stammisar på Bryggis i Västerås, Rockmagasinet i Örebro och Club Dolores i Eskilstuna – ’rockklubbar’ drivna av ideella musikföreningar, där massor av intressanta svenska och utländska band spelade.

Vändpunkten

Köping sprudlade av aktiviteter på många sätt. I gamla Statt fanns ’Vändpunkten’, dåtidens arbetsmarknadsåtgärd för ungdomar med en hel del kreativa människor.
Tommi Linna och Henry Nyholm startade radioprogrammet DTR i närradion och hade även en rockfotoutställning på Statt.
Johan ’Iso’ Israelsson, Jonas Beckman och några till planerade och genomförde en konsert med hippa Houses and Gardens; egna bandet Christies var förband.

Urstudion

Jag hade behov av ett mörkrum, och Henrik ville bygga en replokal och studio. Vi hittade en ledig källarlokal på Glasgatan 11, under ’Mulles’ gamla affär, där Thomas Ljungqvist då hade sin fotoateljé. Efter mycket slit och ännu mera målarfärg lyckades vi tillsammans med våra flickvänner Kicki Blomstedt och Helén Svensson samt Tommi Linna och ’pappa Bertil’ Hansson få lokalen alldeles för fräsch för att ha ’bara’ som mörkrum och replokal. Vi bjöd in våra kompisar till ’Jazzafton i Statskultstudion’ (namnet var en krystad ordlek som lät lite ryskt högtravande. Det ändrades sen till Stadskultstudion eftersom staden var det viktiga). Festen blev lyckad och påtryckningarna om en fortsättning många.

Kollektiv Z

Samtidigt fanns det ett gäng punkare i stan, däribland tvillingarna Granberg. De drev föreningen Kollektiv Z, som arrangerade punkgalor på Hagagården, och de lyckades också locka P3s Ny Våg att sända live från en gala i Köpingsparken. De gav även ut en singel med Pers band N.O.S och Johans Zynth Slakt. Skivbolaget kallades Commando Z och omvandlades sedan till Pers skötebarn Birdskit Records (senare Birdnest). Jag fick kontakt med Per i samband med en vådlig klättring i ruinen efter gamla mejeriet vid Hökartorget. Där fotograferade jag Köpings punkelit till en av de tidiga Birdskitsamlingarna.

Rock-Riff

En dag upptäckte jag en av mina bilder på Bärgslagsbladets ungdomssida JD. Jag skrev ett brev till sidans redaktör Tommy Jacobson och påpekade att det var dålig stil att publicera bilder utan lov, men klargjorde också att jag gärna hjälpte till med både bilder och text. Framför allt tyckte jag att lokala band var värda mer uppmärksamhet på JD, som mest behandlade ’mode och sånt’. Kort därefter startade vi Rock-Riff, en ambitiös satsning på en musiksida varje vecka, som jag på frilansbasis skulle komma att ansvara för resten av 80-talet (Tommy slutade efter en tid).
Eftersom presentation av lokala band var en viktig ingrediens fick jag ganska snart ihop en diger samling demokassetter, som var alldeles för bra för att enbart höras av närmaste vännerna. Ur detta föddes idén om en ’Öronvärmare’ – samlingskassetter med lokala band.

Dags för en ny förening

Tanken på att bilda en ny och bred musikförening hade kommit i gång under året. I Henrik Hanssons vardagsrum en söndag i november bildades kulturföreningen Stadskultstudion, och en interimsstyrelse tillsattes, bestående av bara grabbar. Kicki och Helén fick sitta i rummet bredvid, men när den första riktiga styrelsen tillsattes blev båda två invalda (och sen dess har det alltid varit gott om aktiva tjejer i föreningen).
Ett första ’medlemsraggningsblad’ tillverkades (med viss hjälp av personalen på Bbl), en enkel broschyr där förstasidan bestod av den feta rubriken ’DU PLATSAR’, en bild på en hund (!) och ’klipp och klistra-loggan’. Inuti kunde man läsa att Stadskultstudion vände sig till alla, inte bara punkare och proggare .
Där fanns också en ambitiös ’handlingsplan’. Kontinuerlig konsertverksamhet med all tänkbar musik, konstutställningar, samlingskassetter med lokala band, ett eget radioprogram och en egen tidning var de stora målen. Alla skulle komma att uppfyllas det närmaste halvåret, med undantag för tidningen som kom  först 1991 under namnet ’Slagg – restprodukter från Smedjan’.

Konserter, slit & släp

Den 16 mars 1986 arrangerades Stadskultstudions första konsert. På Statt spelade Gina Jacobi och Rummet, och ett par månader senare gjorde Sator Codex på samma scen sin första i en lång rad Köpingsspelningar.
I samband med Grisfesten i slutet av maj arrangerade vi en stor utställning med lokala konstnärer och fotografer inne på Statt medan vi på ett lastbilsflak på parkeringen bakom laddade upp med ett antal lokala band. Detta var dock sista sucken i gamla stadshotellets historia; inom kort skulle grävskoporna göra processen kort och röja plats för nya posthuset.
Vi fortsatte att arrangera konserter på IK, i Folkets park, i Karlbergsskolans aula och i Bivurparken. Ett av de mest bestående minnena av de kommande tre åren är slitet med den extremt otympliga ljudanläggningen och framför allt alla dessa lastpallar (som lagrades ’i en snödriva’ utanför IK) som behövdes för att bygga scener.

’Rock på Museet’

1987 gjorde vi bland annat Commando och senare Sator Codex på Hantverkaren (få kan dock vittna om att ha sett bandet, rökmaskinen hakade nämligen upp sig!). I april–maj lockade vi den största och yngsta publiken på många år till Köpings museum. Vårt arrangemang ’Rock på Museet’ var en kombinerad utställning med lokala, icke etablerade konstnärer och rockkonserter med bland andra Strebers, Blue Crow Men och massor av lokala band. Projektet, som framför allt drevs av Johan Granberg och museichefen P-O Millberg, blev en stor framgång, och till och med Tvärsnytt fanns på plats, vilket var en stor kick för oss.
25 maj hade vi vår första utomhusfestival vid Gammelgården med titeln ’Försommarrock’, där förutom ett antal lokala band även Pushtwangers, Gathering och Bedrövlers spelade. Även hösten bjöd på en mängd arrangemang på IK och i Kabbeaulan med Blue for Two, Dansdepartementet, Nike & hennes pojkar + mycket lokalt.

CH ny konsertlokal

1988 fortsatte vi i högt tempo och introducerade den nya konsertlokalen CH, Centralhotellet, ett par våningar ovanpå nuvarande biografen. Det var egentligen en ganska värdelös och trång konsertlokal med lågt i tak, dålig akustik och framför allt en hopplös trappa att bära lastpallar och ljudanläggning uppför. Men stämningen var hög och ölen god. Konserterna med Ocal Waltz, Rolf Wikström, Pojken med grodan i pannan liksom en hel del lokala band minns man ännu med ett leende. Däremot är det ingen som kommer ihåg folkmusikkonserten med Groupa i Ullviaulan – sällan har en konsert varit så öde...
Succén från året innan, Rock på Museet, fick en uppföljare där en fjunig Ebbot Lundberg framför det beryktade bandet Union Carbide Productions, liksom att en hel hoper mer eller mindre kända artister stod för musiken. Även Gammelgården fick påhälsning vid den omdöpta ’Gammelgårdsrocken’. På en ny, fast scen ritad av Henrik, spelade bland andra Bombi Bitt (med Lars Kumlin och Robban Sjöö från gamla Protectors), John Lenin (Johan Johansson på sin första i en lång rad Köpingsspelningar) och avslutande Sator (de hade nu strukit Codex) som spelade så högt att EKGn stannade på lasarettet – enligt poliserna som bröt strömmen. Detta var den sista Stadskultkonserten på den ’egna’ utescenen på tolv år.
Utöver detta användes fortfarande IK för ett antal spelningar, eftersom de yngre medlemmarna inte fick komma in på CH. Men snart skulle det vara slut på bärandet av lastpallarna…

Drömmen om en egen lokal

Ett givet mål redan i startskedet var att få egna lokaler där alla aktiviteter skulle inrymmas. Redan från början bestämde vi oss för att gå den demokratiska vägen. Medan småpunkare ockuperade hus på Nyckelberget cyklade vi runt och letade tomma lokaler. När ockupanterna gick hem till mamma och åt, trötta på att ingen brydde sig, satt vi och gjorde ritningar och kostnadskalkyler. Lokalen under atletklubben var ett alternativ som fick nobben, och ritningarna på ombyggnad av gamla spelhallen i Folkets park ’kom till användning’ när någon vuxnare kulturförening skulle in. Samma sak var det med planerna på ombyggnad av gamla IK.
Sommaren 1988 var vi nära att tappa sugen då vi fick tips om att ett par lokaler i gamla Köpings Mekaniska Verkstad skulle utrymmas. Med tumstock, skisspapper, Byggkonsults nya cad-dator och ordbehandlare som vapen gav vi oss in i ’den sista striden’. Vid kommunfullmäktigemötet i september anslog Köpings kommun 1.1 miljon kronor till ombyggnation av Smedjan. Pengarna skulle täcka materialkostnaderna och de el- och vvs-arbeten som måste göras av fackmän. Allt övrigt arbete skulle utföras av föreningens medlemmar och Ullviskolans bygglinje, som skulle stå för det mer avancerade murnings- och snickeriarbetet.
Vi började i januari 1989 och den 4-5 maj, i samband med att Stadskultstudion arrangerade Kontaktnätets elfte kongress, var det premiär med bland andra Fläskkvartetten, Athletic Arabs, Stockholms Negrer, J Hex, Squareheads och Charta 77. Då hade ett stort antal medlemmar lagt ned ett mindre antal timmar och ett mindre antal lagt ned all fritid, ett antal semesterdagar och sista veckan hela nätter på att få lokalerna klara.

Därför lyckades vi

Många hade säkert gett upp, och det fanns nog en hel del som önskade att vi hade gjort det också. Men vi hade under dessa år jobbat hårt för att visa vad vi ville och lyckades övertyga de styrande om att Stadskultstudion inte var något de kunde ignorera, att vi inte gav upp och inte var någon dagslända. Vår ’taktik’ med genomarbetade trycksaker, korrekta brev etc visade att vi var seriösa, och det gav resultat. Sen fanns det naturligtvis andra faktorer som spelade in. Vi hade ett mycket stort stöd från P-O Millberg, Peggü Norman, Kerstin Rofeldt med flera tjänstemän på Kultur & Fritid som hela tiden stod på vår sida och peppade oss. 1988 var det dessutom valår. Vi valde, taktiskt men inte helt korrekt, att gå direkt till de styrande politikerna med våra krav och trampade därmed rakt över politikerna i Kultur & Fritidsnämnden. Det funkade dock…
Att vi dessutom hade lokalpressen i ryggen, med bland annat Rock-Riff som ett effektivt forum för marknadsföringen av föreningens verksamhet, gjorde naturligtvis sitt till.

Sen då?

Resten är, som det brukar heta, en annan historia. Vi borde nog sammanfatta 90-talet med livet i Smedjan, RajRaj- och Raj Harder-festivalerna, Slagg, Teater Våga Vara och allt annat skoj innan minnet blir för kort. Det får bli en annan gång.
Att Stadskultstudion anno 2000 lever och har hälsan känns kul. Idag finns en bra blandning av ’seniorer’ som varit med sedan 80-talet, ett gäng som kom med i mitten av 90-talet och ett antal hungriga nyblivna ’stadskultingar’. Jag ser redan fram emot inbjudan till 25-årsjubileet 2010 och hoppas att verksamheten är bred, slagkraftig och att parollen ’Du platsar’ fortfarande gäller alla – inklusive de som då fyller 47.”

Peter Gustafsson
(text och foto)

BILDER


Styrelsemöte i ”Urstudion”, före detta ”Mulles” källare, under Thomas Ljungqvists dåvarande fotoateljé (bilden ovanför, tagen av Thomas). På bilden syns Helén Svensson, ”Nisse” Järling, Per Svensson, Henrik Hansson, Kicki Blomstedt, Tommi Linna, Per Granberg, Åke Ramström och Peter Gustafsson. Den enda som fortfarande är med i styrelsen är Kicki.


Christies på Statt


Förberedelser innan spelning bakom Statt


Undertecknad bilar i urstudion

 

Per Granberg hänger banderoll i Bivurparken..


Statt revs 1987.


Reklamaffisch för den första ”Öronvärmaren” julen 1985. Obs! Stavningen.